Eftersom jag fortfarande inte är i träningsbart tillstånd slog jag mig ner framför tv:n precis hemkommen från min kvällsundervisning som idag nog inte var så upplyftande att lyssna till. American idol, vad mer kan man säga än att amerikaner kanske mer än något annat folk verkligen vet hur man tar sig själv på dödligt allvar och ta alla tillfällen att leva ut "The American Dream". Än bättre är att juryn med dess utpräglade skådespelarroller - den gode, den onde och den kunnige är helt fantastisk. Bäst är Simon med sin Dr House attityd, hänsynslös, cynisk, ständigt beredd att ta ner en ung kille/tjej med skev självuppfattning på jorden med sin ärliga vassa tunga. Simon äger och fullkomligt ÄR american idol. Roligast är de deltagare som med glödande inlevelse och inre övertygelse tar sig an rollen som den nya Celine D eller Aretha F. Ja det är förnedringstv, kränkande och hänsynslöst men samtidigt underbar underhållning på högsta nivå. Dessutom är det fullkomligt frivilligt och flertalet vet säkert att deras sångkapacitet är starkt begränsad, men suget efter mediaexponering tycks större. 15 sekunder fame i tv är bra mycket bättre än ingen alls. I kvällens program gavs ett par exempel där deltagare med nästan religiös övertygelse bombarderade juryn med öronskärrande musikstycken. Efter allt för lång tid av tondövt skrikande stannar de upp, förväntansfulla, desperata efter och övertygade om en biljett till Hollywood. Chockade möts de i stället av en knivskarp Simon. Vissa vaknar ur sin illusion medan andra argt, missförstådda stegar vidare. För den vars liv bygger på en lycklig livslögn lider kanske inte. Värre då att tvingas vakna upp och inse att det just bara var en dröm.