Igår var en väldigt stressig dag, vilket även är förklaringen till att jag inget skrev. Men jag hann i alla fall med att bland annat sälja min kära Look 585, träna några timmar och jobba. Idag har jag som rubriken antyder tävlat i Hilleshög utanför Landskrona. Jag hade bestämt mig innan för att cykla till tävlingen och fick sällskap av Rickard. Tillsammans fick vi irra omkring lite innan vi hittade fram till starten, karta till trots. Det tog över 2h och när jag kom fram visade det sig att jag inte skulle få starta med seniortjejerna utan med juniorerna bra mycket tidigare (dock tävlar jag naturligtvis i damer senior). Det blev till att göra ett snabbt byte (fick en kasse med teamkläder från Fredrikshof - tack, tack) till tävlingskläder och sätta sig på cykeln för att trycka upp pulsen rejält innan loppet. Loppet mätte 15km, vilket kräver att man är riktigt varm innan start. För mig innebär 15km en nära döden-upplevelse och mot slutet sa Lars som tagit bilen dit att jag var helt slemmig och tuggade fradga. Av den beskrivningen att döma skulle man nästan tro att jag drabbats av rabies men så var tack och lov inte fallet. Det var bara sjukt jobbigt! Dessutom avslutades loppet med en liten stigning som kändes gigantisk och efter loppet förundrades jag över att vissa av tjejerna ställde sig upp och spurtade! Själv hade jag tunnelseende och var 8a slag från maxpuls. Hade jag ställt mig upp hade jag säkert trillat :-)! Nåväl resultatet räckte till en 2a plats med Jennie Stenerhag (Team Alriksson) som vinnare. Positivt var i alla fall att jag körde 1min snabbare än förra året. 

Det där med puls och ansträngning är ganska lustigt. Jag har kört några intervallpass på cykel i vår där tanken varit att jag ska jobba riktigt hårt, vilket innebär mellan 160-170 i puls. Jag har fått pressa mig oerhört för att nå upp till 160. Idag var snittet ungefär 175! Smärta gör helt enkelt inte lika ont på tävling som på träning...och så är tävling tävling och träning träning. Efter loppet var Rickard sporrad att ta i och fick för sig att nu skulle han trycka på hela vägen hem och dessutom  extra mycket i varje uppförsbacke. Eftersom jag ville hänga med fick jag kämpa ganska hårt eftersom mina kändes helt urlakade efter tävlingen. Nu är jag helt slut och vill bara lägga mig och sova. Jag är emellertid inte ensam om att vara trött. Eskil var här och åt sushi och passade samtidigt på att kommetera att mina armar var lika stora som hans (tack Eskil, du vet vad en kvinna vill höra) och hur sjukt liv vi lever när vi typ slocknar vid 20.00, samtidigt som vanligt folk börjar förbereda sig för utgång. Synd bara att jag måste jobba nu.