Nu börjar de svämma in över staden. Triathleterna!  Kisar man ut över vattnet ser man åtminstone alltid minst en gummiklädd figur som försöker behärska vågorna. Överallt trotsar de den vilda trafiken genom att cykla och springa på vägarna där bilar tidigare haft ensamrätt. Det är modigt, dumdristigt och rent av fårskalligt och så sent som igår höll jag själv på att stryka med. Lars rädsla över att förlora mig yttrade sig genom att han började råskälla på mig att jag skulle cykla närmre dikeskanten. I realiteten skulle det innebära att jag cyklade i diket! Om jag/vi bara lyckas överleva fram till söndag ska det nog inte bilarna bli ett problem eftersom de kommer stänga av vägarna för all biltrafik - skönt är en underdrift. Värre då med den värmebölja som dragit in idag och som ska stanna över helgen. Det är tokvarmt med sina blöta och fuktiga 33 grader. Lite acklimatiserad har jag nog dock blivit då jag just nu sitter och fryser i 25grader. Jag skyller på den fuktiga vinden som kyler mig.

Idag öppnade även expot vars priser var jämförbara med de hemma. Dock måste jag få påpeka att det finns många grymma triathlonkläder här som jag gladeligen skulle vilja ta med hem.  

Idag har det legat ett tjockt grått täcke över Jurere där vi bor. Bara genom att gå utanför dörren har håret blivit genomvått och allt som en en gång blivit vått här har envist nog förblivit så. Dagen för min del (Lars är på egna cykeläventyr) har inkluderat lite fart på cykeln - det kändes oroväckande segt. Kanske svarar min kropp dåligt på vila, vad vet jag! Dessutom har det blivit lite simning i det oroliga havet. Jag passade på att smaka på vattnet, om än ofrivilligt när jag skulle säga några ord till Lars mitt i en våg. Det var salt och fick mig att klökas några gånger. Det är detta som är nackdelen med saltvatten - fördelen är att man flyter och det är värt några kallsupar.

På eftermiddagen tog Lars och jag oss ner till city för att ko lla in shoppingutbudet. Det är lågsäsong här, vilket innebär att de flesta butikerna är tömda och igenbommade sedan ett bra tag tillbaka. Ska man handla bör man nog ta sig till Florianopolis stad ca 35km bort. Jag lyckades ändå ödsla lite pengar på en ny bikini som visade sig vara nästan onödigt billig. Kvinnan i affären försökte först lura på mig en stringbikini med argumentet att detta var Brasilien. Detta må vara Brasilien men jag kommer mestadels spendera min tid i Sverige och någon stringbikini tänker jag inte spatsera i här hemma. Däremot blev det något mellanting mellan en "vanlig" bikinitrosa och en string (fast mer lik en vanlig).

Angående löpbanan så är det som jag tidigare berättat väldigt backig. Igår gav mig Ken rådet att både gå uppför och nerför backen. Det hade han gjort när han tävlat här. Jag kan tänka mig att gå uppför men nerför borde jag nog kunna springa - så krossade tror jag inte låren blir. Vi får se.