Gårdagen började med lite kall simning - även om bassängen är varm så är inte luften det. Sedan gjorde jag något som låter heldumt. Jag fick för mig att springa Malmö 10km. Anledningen var att det ingår i Skånes GP där man i totalen kan vinna lite prispengar. Jag hade aldrig ens övervägt tanken om jag inte på fredagen lyckats springa 12km i skaplig fart (6km med snitt 3.45) utan att det gjorde ont. Däremot kunde jag inte cykla mer än 3minuter förrän smärtan gjorde sig påmind - konstigt! Jag kände att om jag bara kunde ta mig under för mig "skam" 40min så hade jag en god chans att kamma in lite välbehövliga poäng (ja och så måste man ställa upp i ett visst antal tävlingar för att få vara med oss sloss om pengarna i totalen) för att placera mig bra i GP:t. Men jag hade även lovat mig själv att bara springa så fort knät tillät och bryta ifall jag fick ont. Strategin var även att värma upp så lite som möjligt för att på så sätt "spara" knät. Jag joggade några minuter och töjde lite, det var allt.

Loppet gick vansinnigt lätt. Det kändes som om det var nerför och medvind i 7km och uppför och motvind i typ 3km. Fast som Lars A sa, "ja det är väl inte konstigt att det kändes så, det är på den här typen av underlag vi alltid tränar". Vid 5km högg det till i knät och inom mig skrek en röst "åh nej inte nu när det går så bra"! Men efter några hundra meter försvann det onda. Då hade jag kommit ikapp forne triathleten och SM-guldmedaljören i Kalmar, Niklas Nilsson och urstarka och trevliga Therese Hagersjö som slog mig i Helsingborg Springtime. Därefter fick jag utmärkt pacing av Niklas, som förvisso taskigt nog spurtade ifrån mig med en 6s. Jag  vann loppet på 36.58, vilket är nytt personbästa för mig och jag kan inte vara annat än toknöjd!!! Jag förstår inte alls hur jag kunde springa så fort när jag inte tränat på 3veckor efter Brasilien, och inte kört fart på jättelänge (om man räknar bort några km den här veckan). Kroppen är allt bra lustig. Ändå är jag fullkomligt övertygad om att det finns mycket mer i kroppen :-)! Under nerjoggningen med Daniel (som äntligen slog personligt rekord, 34.11, vilket han borde gjort för länge sedan) kom så smärtan i knät och jag påmindes om vilken tur jag ändå haft som hållt hela loppet. Bifogar en svettig bild från prisutdelningen.  

På kvällen såg vi på fotboll och åt god mat hemma hos Anna i Helsingborg. Därefter utforskade vi Helsingborgs uteliv ett par timmar innan jag begav mig hem för att sova ut efter en hektisk dag.