på jobbet innehållande mycket stillasittande och diskuterande. Det har nämligen varit enhetsmöte i dagarna två och jag är nog inte den enda som under dagens eftermiddag kände mig snudd på tom i huvudet. Gårkvällen var däremot väldigt trevlig då vi hade sommarfest och avtackning av en kollega som går i pension. Vad som är mindre trevligt är att det tydligen under natten till idag varit inbrott på vinden. IGEN!!!!!!! När jag fick lappen med information i brevlådan fullkomligt flög jag upp på vinden för att se om något fattades. Det räcker ju med att flygbolaget slarvat bort Lars cykel, mina hjul, lite verktyg, pump, hjälp, skor och en hög med kläder. Hade jag dessutom blivit av med min snygga cykel hade lagt mig och vrålat på golvet som en 6åring i trotsåldern. Tack och lov stod den kvar men ett av våra förråd var uppbrutet, dock kunde jag inte se ifall något fattades. Det är lite svårt att veta bara sådär.  Idag har jag även varit på behandling hos Raffi Sernholt. Han hittade inget fel på mitt knä men däremot en bakåtrotation av bäckenet på ca 2cm. Efter det testsprang jag några minuter och visst, det gör ont men jag hoppas och tror ändå att efter några dagar så kan det bli bättre. Musklerna  måste få lite tid att lägga sig rätt och slappna av. Nu är jag vråltrött och tänker sova innan jag ska upp och jobba igen....

Gårdagen började med lite kall simning - även om bassängen är varm så är inte luften det. Sedan gjorde jag något som låter heldumt. Jag fick för mig att springa Malmö 10km. Anledningen var att det ingår i Skånes GP där man i totalen kan vinna lite prispengar. Jag hade aldrig ens övervägt tanken om jag inte på fredagen lyckats springa 12km i skaplig fart (6km med snitt 3.45) utan att det gjorde ont. Däremot kunde jag inte cykla mer än 3minuter förrän smärtan gjorde sig påmind - konstigt! Jag kände att om jag bara kunde ta mig under för mig "skam" 40min så hade jag en god chans att kamma in lite välbehövliga poäng (ja och så måste man ställa upp i ett visst antal tävlingar för att få vara med oss sloss om pengarna i totalen) för att placera mig bra i GP:t. Men jag hade även lovat mig själv att bara springa så fort knät tillät och bryta ifall jag fick ont. Strategin var även att värma upp så lite som möjligt för att på så sätt "spara" knät. Jag joggade några minuter och töjde lite, det var allt.

Loppet gick vansinnigt lätt. Det kändes som om det var nerför och medvind i 7km och uppför och motvind i typ 3km. Fast som Lars A sa, "ja det är väl inte konstigt att det kändes så, det är på den här typen av underlag vi alltid tränar". Vid 5km högg det till i knät och inom mig skrek en röst "åh nej inte nu när det går så bra"! Men efter några hundra meter försvann det onda. Då hade jag kommit ikapp forne triathleten och SM-guldmedaljören i Kalmar, Niklas Nilsson och urstarka och trevliga Therese Hagersjö som slog mig i Helsingborg Springtime. Därefter fick jag utmärkt pacing av Niklas, som förvisso taskigt nog spurtade ifrån mig med en 6s. Jag  vann loppet på 36.58, vilket är nytt personbästa för mig och jag kan inte vara annat än toknöjd!!! Jag förstår inte alls hur jag kunde springa så fort när jag inte tränat på 3veckor efter Brasilien, och inte kört fart på jättelänge (om man räknar bort några km den här veckan). Kroppen är allt bra lustig. Ändå är jag fullkomligt övertygad om att det finns mycket mer i kroppen :-)! Under nerjoggningen med Daniel (som äntligen slog personligt rekord, 34.11, vilket han borde gjort för länge sedan) kom så smärtan i knät och jag påmindes om vilken tur jag ändå haft som hållt hela loppet. Bifogar en svettig bild från prisutdelningen.  

På kvällen såg vi på fotboll och åt god mat hemma hos Anna i Helsingborg. Därefter utforskade vi Helsingborgs uteliv ett par timmar innan jag begav mig hem för att sova ut efter en hektisk dag.

Idag lyckades jag åstadkomma något som liknade löpning i 12km. Cykel var det värre med då det började göra skitont efter 3minuter. Min diagnos är nog fortfarande att något ligger fel, men nu lutar jag mer åt att det är patella som flyttat på sig - det har den gjort tidigare och det är inte skönt när den ligger och skaver mot ledkapselkanten. Sist tog det 8a veckor att få ordning på det, hoppas att det inte tar lika lång tid nu - om det nu är det. På tisdags ska jag träffa Raffi, han har hjälpt mig förut när ingen annan kunnat. Hoppas att han kan göra något liknande nu.

Annars höll jag på att sätta fredags-sushin i halsen när jag inte kunde komma på var min prischeck på 3000dollar från IM Brazil tagit vägen! Inte en så liten nätt summa att slarva bort. Jag trodde mig veta var jag lagt den - men icke! Det var bara att leta, leta, leta, dock utan resultat. Lars hjälpte mig senare på kvällen, men även han utan resultat. På frågan om han flyttat den svarade han naturligtvis - Absolut inte! Så, hittade jag den precis nu! Den låg i ett kuvert från X-change innehållande lite Reais och Euro. När jag visade Lars kuvertet svarade han: ja just det ja, jag flyttade den till ett säkert ställe, det hade jag glömt!!  

Här kommer ytterligare ett par bilder resten får ni se på hemsidan.....

Det var nog lite mycket begärt att knät skulle bli bra som av ett trollslag. Det är inte så kul att blogga när man inte kan träna. Det tär verkligen på humöret att ha ont. Stackars alla med kronisk värk i kroppen. Nåväl, för att muntra upp mig har jag därför tröstshoppat lite som tex skor :-)! Dessutom har jag fått mina bilder som jag tog för en dryg vecka sedan. Några kommer jag att publicera på hemsidan. En av bilderna ser ni på presentationen här till höger och en här under. 

Dagen började med lite slasksimning på morgonen. Det var inte vansinnigt varmt varken i vattnet eller i luften kl 07.00 på morgonen. Jag har så svårt att träna när jag fryser! Det var inte utan att jag avundades Daniel och hans våtdräkt. Daniel å andra sidan verkade avundas mig då han enligt sig själv höll på att avlida av värmeslag. Dessutom klagade han på att dräkten stramade över axlarna.  På kvällen snörade jag mig nervöst på mig löpskorna för en testrunda. Idag var planen att experimentera med farten lite för att se ifall det blev värre om jag försökte springa aningen snabbare än "det märks knappt att jag tar mig framåt-tempo". Det verkar ju vansinnigt att göra något sådant men jag antar att jag fick en släng av hybris efter alla gårdagens behandlingar. Nåväl, väl framme i parken körde jag en 5x1000 progressivt ökande utan besvär! Helt otroligt, och inte ens när Tessan fick för sig att gaffla iväg i 3.30-fart gjorde det ont. Dessutom blev jag glad att inte all fart försvunnit ur kroppen. Visst protesterade kroppen och kändes lite seg men någonstans finns nog åtminstone lite fart kvar som med några veckors riktig träning kan blomma upp. Jag vet inte hur det gick till men kanske är det en liten, liten bit av menisken som legat fel. Hoppas nu att den håller sig där den ska vara tills säsongen är slut. Sen kan jag i så fall operera bort den för alltid.

Som om inte detta varit tillräckligt hann jag äta lunch med favoriterna Andén och Daniel samt se när Sverige slog Grekland i kväll! Inte illa för en blek måndag må jag säga. Någon stans där inne har jag dessutom en föraning om att även morgondagen kommer att bli angenäm!  

Idag har varit en ganska hektiskt dag med många behandlingar (mitt stackars knä) och en del jobb. Bäst att en gång för alla avliva en segdragen myt om lärares förmodade privilegier. NEJ, vi har inte inte sommarlov på högskolan. Det kallas semester och den är lika lång som för vilken tjänsteman som helst, dvs 25dagar! När man förklarar det tillsammans med att vi heller varken har höst-, jul-, sport- eller påsklov (undantaget röda dagar då, fast det händer ganska ofta att vi jobbar på dem också) brukar folk kontra med: "Men ändå"! Vadå, "men ändå"? Jag fattar inte alls och förstår än mindre hur man bemöter en dylik kommentar!

Strunt samma. Idag har jag bla fått massage och min massör gjorde lite tester på mitt knä som smärtade men efter att han tryckt lite vid insidan av knät försvann symptomen. Han trodde att det kunde vara menisken som kommit ur läge. Det skulle i så fall kunna förklara varför jag bitvis är helt symptomfri för att 2sek senare ha så ont att jag inte kan träna alls. Antagligen är det fallskadan för drygt ett år sedan som är boven i dramat och den kraftigt lutande vägen i Brasilien som provocerat knät. Jag är långt ifrån säker, men det tål att undersökas. Annars har jag simmat en sväng och senare på kvällen rullat några meter på cykeln. Under den turen blev jag överfallen av en hel svärm, antagligen nykläckta, flygfän. Eftersom jag inte hade glasögon blev jag tvungen att kika ner på vägen istället för framför mig. Det tog säkert 5min att cykla igenom svärmen och det smattrade när flugorna träffade och studsade på hjälmen.

Eftersom jag varit oförmögen att träna på sistone passade jag på att besöka västra hamnen och scaniabryggan halva gårdagen. Det är lustigt men efter ett tag kunde jag inte låta bli att känna mig stressad och började tänka på all träning jag hellre avverkat. Idag har jag dock simmat lite (läs slagits med småungarna i vattnet) och testrullat på cykeln vilket kändes sådär! Jag hoppas att laserbehandlingen ska börja ge effekt snart. Det brukar krävas ca 5gånger och i morgon blir min tredje!

Det och blå molnfri himmel en vacker försommardag är förenat med livsglädje och njutning för mig. När jag gick hem från Ribban i torsdags (yes det tog en j***a tid) på grund av att min knä gjorde ont och jag omöjligt kunde springa, sniffade jag hela vägen på en liten kvist täckt av de vackra vita blommorna. Det funkade för att hålla mitt humör uppe trots smärta. De doftar lite som jordgubbar och idag på Sveriges nationaldag delade Lars och jag (fast mest jag :-)) en liter. Vill du göra mig lycklig och på gott humör så ge mig svenska jordgubbar, särskilt Pegasus eller Corona! Jag är dig evigt tacksam.

Träningen idag bestod av en timme simning som gick segt och apdåligt. Inte nog med det, hela tiden envisades massor av skitungar korsa simbanan där vi simmade. Värre ändå är att de gjorde det med flit. Efter ett tag var jag så förbannad (vem blir inte det när man försöker simma en serie och så står det 5 ungar i vägen och du måste stanna) att jag ställde mig och började råskälla på ungarna, vilket hjälpte lite då några blev rädda. Lars försökte lugna mig men sa sedan något i stil med "prata inte med fienden"! Därefter började jag helt enkelt simma över dem. Jag vet att det är förfärligt men jag hade inget val och efter ett tag fattade de att det inte var så skönt att bli översimmad och aktade sig. Det är vid tillfällen som dessa jag helt klart och bestämt känner att jag aldrig ska ha barn.  

Nu har jag sett bilderna som jag tog i tisdags - jag har valt ut ett 30-tal varav några kommer att dyka upp på hemsidan inom kort.