Det och simmar är det enda jag gjort i träningsväg den här veckan. Igår sprang jag två gånger och fick på sätt ihop ett långpass på 2.30. Det var det längsta passet på jättelänge med råge!  Idag sprang jag en tvåtusing och 4 tusingar på ca 3.30fart Det var skönt att känna att det fanns lite fart i kroppen trots minst sagt usel träning den sista tiden. Hur cykelformen är vill jag inte ens fundera på.

 Mindre kul är att jag numera bildat klubb med Rickard då jag skadat min stackars tå. Igår när vi simmade satt det skitungar på linan och tyngde ner den så att jag slog i den när jag simmade bröstbenspark. Det gjorde skitont och idag är den helt krokig och lealös, men jag springer ändå. Om springa är det enda jag kan göra tänker jag inte låta någon skitunge förstöra det för mig. Nästa gång kanske jag ska ta på mig handpaddlar och hacka ungen i huvudet - jag är så trött på dem. Igår kväll när vi käkade middag i västra hamnen diskuterade vi just detta och Rickard fällde en kommentar om att jag skulle ha hetsigt humör (han åsyftade just ungarna på badet antar jag, för annars är jag ju snällheten själv :-)). Det stämmer att jag irriterar mig på ungarna eftersom jag numera redan stör mig på dem vid blotta åsynen av dem. Men jag kan avslöja att jag inte är den enda!! Kan inte deras föräldrar uppfosta dem att låta bli att hoppa på simmande folk, förstöra dyra linor eller vara allmänt skrikiga och störiga på offentliga platser där andra människor betalar för att träna. Är det så lustigt att man blir irriterad? Jag antar att jag snart är ökänd och har säkert något otrevligt smeknamn bland barnen - men det tar jag som en komplimang.

Efter middagen gick vi hem till Lars och Helen och åt upp Helens formidabelt goda kaka med raberber och vit choklad som hon i all hast vispat ihop, bara sådär, tjoff, tjoff! Helen är en fantastisk kock och Lars kan skatta sig lycklig som har henne. Värre då med med min Lars - han får sällan några goda kakor av mig , mer då grönsaker, nötter, fisk och frukt.