… men skit i det, för det är ovidkommande! Vad som däremot är vidkommande är detta seklets så här långt mest överlägsna uppfinning, tillika oöverträffade och aldrig så underskattade i-landsprodukt med stort I.

Jag pratar förstås om Handsfreen! (Eller HF:en som jag brukar förkorta den.) Ett oslagbart hjälpmedel i den tidspressade vardagen och ett vitalt redskap för att förkorta och förenkla tidsanvändandet. Vi snackar synergieffekter på hög nivå här!

Handsfreen är utan tvekan, näst efter solglasögon med fotokromatiska och kontrasthöjande glas, människans största tekniska genombrott i modern tid, det vill säga efter år 2000. Längre tillbaka än så kan jag inte uttala mig om, ty då var jag bara ett barn utan rationellt tänkande, logiska resonemang, kritiskt utvärderande, visionärt vältrande och alla andra sådana icke-önskade egenskaper som förkrånglar livet något alldeles oerhört, efter att de succesivt äntrar ens själ mer och mer för varje år som går.

Hur eller hur så ska jag nu konkretisera mina hyllningsovationer till den förträffliga HF:en och dess överlägsenhet.

Redan i HF:ens begynnelse, på den tiden den hade en sladd som var tvungen att kopplas till mobilen och leda hela vägen till örat, innebar det en oerhörd möjlighet. Jag minns första gången jag kunde diska SAMTIDIGT som jag pratade i telefon! Där stod jag i diskhon, med lödder upp till armbågarna och utförde ofrånkomliga förpliktelser och pratade i telefon! Att inte behöva vänta till efter man har diskat innan man använder telefonen är ju underbart. Ett 20 minuter långt diskande följt av 20 minuters telefonpratande innebär inte längre en total tidskonsumtion på 40 minuter, utan det stannar vid blott 20 minuter! Och detta får såklart konsekvenser. Alla ”måste-samtal” behöver inte inkräkta på ens fritid, utan kan enkelt kombineras med andra tråk-saker, typ diskning.

Efter att något geni på ett godtyckligt telefonföretag uppfann Bluetooth istället för en massa sladdar som hänger i vägen, ja då är fenomenet fulländat. Hon (eller han, om det var en han, det är viktigt med genus-perspektiv!) borde ha Nobels teknikpris!

Och så har vi det estetiska. Det ser ju urknasigt och ärkefånigt ut att springa omkring på stan med en näve uppkörd i huvudet. Dessutom får man cancer i öronen om man inte använder HF, det är jag nästan säker på. I alla fall känner jag hur det susar och brusar i huvudet de fåtaliga gånger jag, huvaligen, tvingas hålla telefonen med handen, som på neandertal-tiden (dvs. innan år 2000), beroende på att batteriet i HF:en tagit slut och jag, Gud förbjude, glömt laddaren hemma, trots att den borde ligga i min man-bag så att jag alltid har den med mig och inte hamnar i plågsamma, ovan beskrivna situationer.

Just nu håller jag på att utveckla en teknik för att äta samtidigt som man pratar med Bluetooth utan att det hörs.

Tack för ordet, säger Daniel som lyckats hacka sig in på Camillas blogg och på ett egocentriskt maner uttrycker sina vurmer.

Sömn är ett underskattat nöje som fler borde värdera och prioritera högre. I natt blev det mindre av den varan eftersom min höft och rygg valde att irriterat bulta och pirra, förslagsvis pga irriterade nerver. Det spelade ingen roll hur många gånger jag intalade mig själv, nersmsärta är inte farligt slappna av och somna nu för #%&# - det gick bara inte! På dagen är det inte lika illa eftersom jag då kan koncentrera mig på annat, även om det visst påverkar mitt allmänhumör till det sämre. Följden blir dessvärre en extra svordom till något dumhuvud till bilist!  

Läste i Aftonbladet, som i brist på Hänt Extra är min källa till sann omvärldsanalys, om en kille som i jakten på framgång och den perfekta kvinnan valde nedprioritera sömnen till 2.5h/dag uppdelat på power naps om 25min. Grabben måste vara rubbad. För det första vet alla som tävlat i flerdygnstävlignar i multisport att får man inte sova blir man dum i huvudet och återhämtnngen tar lång tid efter en sådan tävling! Många är skämten om vad man tyckts sig sett/hört/gjort under en sådan tävling. Mer om det en annan dag :-)! Dessutom sliter det på kroppen samt förkortar livet med säkert flera år och det kan säkert vilken skift- och nattarbetare som helst kan intyga.  Dessutom tvivlar jag starkt på att kronisk sömnbrist är en nödvändighet för framgång!

Nåja strunt samma, dagens träning bestod i fartuthållighet både på cykel och löpning. Och idag hade jag tur då Malmö med omnejd visade upp den dag utan storm och regn :-)! 

Idag började dagen med ett simpass tillsammans med snabbsimmaren Eskil. Eller mer korrekt, Eskil simmade brevid och förbi mig där jag låg och plogade mig fram bland alla nerblåsta löv som tenderade att klistra sig fast lite var stans på kroppen. Jag har ingen aning om hur många gånger jag blev varvad, men det är irrelevant då jag hade fullt sjå med att fokusera på min egen simning. Varken Daniel eller Rickard var där eftersom de uppenbarligen tycker att det är läge att vila efter en genomförd Ironman - veklingar :-). Daniel är dessutom kvar i Nybro och väntas inte komma ner till Malmö förrän i morgon, vilket får det att kännas förfärligt tomt.

Annars gjorde tydligen Rickard succé under sin smålandsvistelse, både hos Daniels mamma hemma i Nybro och under loppet iklädd knäskydd och foppatofflor under löpningen. Stolt förkunnade han härom dagen att en liten kille till hans förtjusning skrikit "...heja killen i foppatofflorna". Tja, vad ska man säga mer än att denna tidigare limhamnsbo har en viss passion för tofflor, det må vara foppatofflor eller "vanliga" träskor (se tidigare inlägg), bara det är tofflor! Men lite rädd blev han allt när jag idag hotade med att lägga ut en bild här på bloggen som illustrerar det hela...! Någon slags kortslutning måste även förekommit i Rickards annars vanligtvis klipska hjärna om han tror att foppatoffeln är nyckeln till en snabb löpning....

Dagens andra pass blev ett gäng 400ingar på bana. Det var jobbigt värre och inte blev det lättare att genomföra dem i blåst och helt själv. Men nu är de genomförda och jag tyckte att det gick förvånandsvärt bra....

Idag var första träningsdagen med min nya coach Jens upplägg. Det är samma tränare som mina båda kompisar Tove och Jona anlitar. Jens har varit ass. landslagstränare i Danmark och vill ni läsa mer om honom och de han tränar gå in på www.lunekildecoaching.com). Jag är övertygad om att detta är nyckeln till en optimal framtida prestation. Jag har länge insett behovet av att ha någon utomstående som ansvarar för helheten i mitt triathlonupplägg samt någon som kan pusha och hejda mig när så behövs. Jens känns otvivelaktigt som rätt man för uppdraget.

Mindre lyckat var däremot dagens väder som bjudit på regn och nu på kvällen lite blåst - för att använda isländska sagans underdrifter. På ren svenska vill jag påstå att det blåst galet mycket, och dagens snitt på cyklingen måste utan tvekan varit årets sämsta. Åt ena håller höll jag på att köra i diket och åt andra hållet underlättade jag för bilarna att köra på mig. Inte heller simningen var någon höjdare då regnet fullkomligt öste ner och jag frös hela passet igenom. Faktum var att jag ville upp redan innan jag hoppat i :-)! Enda höjdpunkten var den korta löpning som också stod på programmet - där lyckades jag pricka den enda solglimten idag och enda utmaningen bestod i att kryssa mellan och hoppa över diverse vattenpölar!  Fast det var mest kul!

Igår när typ "alla" klubbkompisar körde Kalmar tränade jag lite hemma med tveksamt resultat. Istället tröstade jag mig med att åka till Anna och Helsingborg. Trots att jag tyckte mig ha gott om tid blev det som vanligt stressigt att hinna dit och när jag kom dit hade jag fortfarande ringar runt ögonen efter simglasögonen kvar, charmigt värre. Hemma hos Anna var det som vanligt trevligt och min medhavda sushi var det ingen som blev mätt av, utan vi fick länsa skåpen på ost, knäckebröd, vindruvor och päron innan det var dags att möta upp med Annas mycket trevliga väninna, Ethel. Det var roligt att iaktta hur män i alla åldrar drogs som flugor till en sockerbit kring  Anna och Ethel - antagligen Helsingsborgs hetaste singlar just nu :-)!! 

Av någon anledning hade utestället vi var på invaderats av ett gäng (11st) engelsmän. Igår fick jag erfara att engelsmän är som fiskmåsar, eller kanske mer som gässen i pildammsparken; skitar ner, är skräniga, fula och påflugna.  Skulle man hota dem är de säkert aggressiva också - åtminstone om de befinner sig på en fotbollsläktare. Ethel tyckte att någon såg utvecklingsstörd ut, varpå jag fick förklara att en del engelsmän ser ut så.  Av alla 11 var det nästan bara en som såg normal ut. Han var journalist på The Times och blev sanslöst imponerad över att jag kände till tidningen. Ni skulle sett hans min när jag dessutom började rabbla upp flera av hans konkurrenttidningar :-). Enligt Rickard är britter världens fulaste folk och förklarade idag pedagogiskt varför engelsmän är så fulla när de går ut. De måste eftersom de engelska tjejerna mest liknar fågelskrämmor - de måste supa dem snygga. Nåja, jag hade trots allt väldigt trevligt och är idag lite trött pga att det blev lite väl sent - det tog ju lite extra tid att köra bil hem också...därför kom jag inte ut på min cykeltur förrän efter lunch, men vad gör väl det när det är semester :-)!

Nedan är tre bilder från igår. Första bilden föreställer Anna, andra visar Anna och Ethel och sista bilden är på Anna och mig. Som ni förstått är Anna en linslus :-)!

...alla Kalmartävlande. Eftersom jag inte är där får jag försöka att följa dem härifrån. Annars har det blåst något förfärligt idag, fast det gör det ju nästan jämt här nere :-)! I Kalmar var det tydligen helt vindstilla så vi får väl hoppas att det förblir hela lördagen. Dagens höjdpunkt var när jag mötte Jona, snygg och solbränd i vit/rosa ärmlös cykeltröja, på cykeln fullt utrustad med tävlinghjul. Hon var klar med passet och jag hade typ halva kvar.