Lördagkväll 20.30 och jag har precis blivit lämnad ensam. Nästan alla möbler, utom datorn och en säng är borta. Kvar ligger mest skräp och otaliga dammtussar. De förstärker ett intryck av att här bor ingen. Alla har en historia och med mig har de kala väggarna 3år. Tre år som jag färglagt med ett helt spektra av känslor. Nu är det slut och det känns verkligen definitivt och utan återvändo. Det gör ont och jag känner mig så fruktansvärt liten och ensam. Just då övergår det mitt förstånd hur jag ska lyckas tillbringa ännu en vecka i ett hem jag verkligen älskat men som nu enbart känns kallt, hårt och avslutat. För det jag hade där, det finns inte längre kvar.

Söndag förmiddag, jag umgås med en vän jag tycker mycket om.  Vid lunch cyklar jag ut och upptäcker vägar som för mig är helt nya. Det är vackert och blåser bris från havet. För första gången sedan länge är det sol och  jag fryser inte. Jag kommer på mig själv att jag ler, så där fånigt och spontant som det enbart kan göra när det kommer från hjärtat. Det är alltid svårt med uppbrott och skrämmande att testa nya vägar. Men låter man bli så riskerar man att  missa oändliga upplevelser och erfarenheter. Så jag låter inte bli!