Det är inte med särskilt stor glädje jag skriver denna rapport. I lördags gick Challenge Barcelona av stapeln för första gången och vem vet om det inte var för sista gången också.  Jag orkar inte skriva en lång redogörelse över vad som hände men sammanfattningsvis så var cykelrutten den mest draftingdrabbade och farliga bana jag någonsin kört. Det är en omöjlighet att släppa iväg 2200 atleter på en 90km lång platt sträcka med 5min mellanrum. De första milen gick bra och jag som låg 10m bakom Kristin körde om flera tjejer i rasande fart. Mina ben kändes förvånandsvärt pigga. Men ganska snart tog det stopp och alla vi kört om samlades ihop till en tjock gröt utan början eller slut. Det var omöljligt att låta klungan passera då det hela tiden kom nya cyklister i en enda stor massa, det var omöjligt att köra ifrån den genom att trotsa reglerna och köra på fel sida vägen. Istället för triathlon liknade det ett cykellopp med utbrytningsförsök och mina ben stumnade av alla försök. Men inte kunde klungan låta en tjej rycka. När jag rullade bak för att hålla distans fylldes denna lucka på några sekunder, inte med en utan av 10 på insidan och 5 på utsidan. En av protjejerna i gruppen såg hur jag försökte kryssa mellan gruppen för att undvika att sitta på hjul och sa till mig att sluta eftersom det var fullkomligt lönlöst. Det var anarki. De få domare som var ute på banan gjorde absolut ingenting även att vi var flera som frustrerade pratade med dem. Därför kom det sedan som en chock att över 100 personer blivit diskade, däribland jag, vinnaren och de tjejer som Kristin och jag kört om och sedan fastnat med. Personligen kan jag emellertid tycka att man borde diskat hela loppet eftersom sannolikt alla oundvikligen draftade någon gång under loppet. Det som kunde blivit så bra blev så sjukt fel......och jag kan i nuläget inte rekommendera någon som har ambitionen att tävla i triathlon att åka dit.

Hur svårt kan det vara att låta åtminstone proffsen få ett ordentligt försprång på en 20-30minuter. I Holland under duathlon- EM gavs alla tjejer ett 15min försprång på en betydligt kortare tävling. Ute på banan fanns minst 20 motorcyklister på en 60km-sträcka och domarna gjorde ett fantastiskt jobb. Det var en fröjd att tävla där, och som atlet kunde man avslappnad hitta sin rytm och pace.