Zofingen, duathlon longdistance world championship gick av stapeln i söndags och jag var där som rookie! Loppet är legendariskt och något du måste uppleva någon gång i ditt liv som duathlet/triathlet. Jag har hört många historer om hur hårt det är men så här i efterhand förstår jag varför det är så svårt att göra bra i från sig här första gången man deltar. Det är helt enkelt svårt att föreställa sig banan och dess grymhet. Jag kände mig förberedd då jag cyklat många pass på söderåsen samt harvat omkring i Bulltofta . Såhär i efterhand är det ingenting och jag ar oerhört nöjd hur jag som skåning ändå kunde genomföra loppet så väl. Min löpform är mycket god men har du inte vant dina ben vid lång, lång, nerförslöpning så är en god löpform verkningslös. Efter en nedgång under några år så var det här året speciellt med sina 30% fler deltagare. Elitklassen i både herr och dam uppvisade sitt starkaste startfält genom tiderna och det såg ut att bli en hård tävling med Erica Csomor som klar favorit på damsidan. Hon har vunnit här de senaste 5åren och vann även iår om än inte lika överlägset som tidgare år. Men låt oss ta det från början. I år sände även tävlingen live på tv.

Efter flyg och en 1.5h lång tågresa blev jag hämtad av min underbara homestay-familj Beat och Esther på Zofingen tågsation. Det regande och blåste kallt och jag var lycklig över att loppet inte var på fredagen. Redan på lördagen var vädret bättre och detta var även dagen för flaggning och pastaparty. De främst rankade fick gå upp på scen - däribland jag då jag var rankad som nummer 5. Före mig var Erica Csomor (ungern), Maja Jacober (schweiz), Sylive Quittot (fra) och Victoria Beck (nzl). Men bakom mig fanns många starka namn som tex Ulrike Schwalbe och världens bästa multisportare Elina Ussher. Då visste jag inte ens att Jessica Draskau Petersson (flerfaldig tvåa här sedan tidigare) var anmäld. Det såg ut att bli en härlig kamp, precis som det ska vid ett mästerskap.  Tävlingsdagen var molnfri, gnistrande kall och för ovanlighetens skull lite blåsig. Sträckorna var 10-150-30 och det jag hört mest om var den första extremt kuperade löpningen.

Startskottet gick och hela gruppen satte av i ett för mig väldigt makligt tempo. Första stigningen på ca 2km kändes väldigt enkel men jag valde att följa gruppens tempo. Därefter kom första långa nerförslöpan och jag kände redan då att mina ben stumnade lite vilket gjorde andra varvet aningen långsammare. Det var en ganska stor grupp som kom in i växelzonen samtidigt men ut på cyklingen tog det inte lång tid innan jag låg bland de första. Efter ett tag kom Erika Csomor cyklandes och jag bestämde mig för att försöka klänga mig fast hos henne (10m bakom givetvis) eftersom jag trodde att om vi kom in samtidigt från cyklingen så skulle min löpning vara starkare. När de långa stigningarna kom så orkade jag inte riktigt hålla henne, något som jag kompenserade genom att vara betydligt mer teknisk i nerförslöporna. Tyvärr tappade jag henne sista varvet och förlorade mycket tid. Sista löpningen kändes drömlik. Det startade med en lång, brant klättring på 2.5km som följdes av branta nerförslöpor och ytterligare stigningar. Det var i mitt tycke en sjukt jobbig bana och mina ben var fullständigt tillintetgjorda av all nerförslöpning som fullkomligt krossade lårmusklerna. När tvåan Jessica Draskau Petersson kom rusande förbi kunde jag inte alls svara. Min puls var förvånandsvärt låg men mina ben obrukbara. För att skingra de negativa tankarna och distrahera tröttheten valde jag de sista 5km att räkna steg 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10 och så började jag om igen. Det funkade uppenbarligen eftersom jag lyckades hålla 3dje platsen in i mål. Gissa om jag var lycklig när jag korsade mållinjen :)! 

Mest anmärkningsvärt var nog ändå känslan i kroppen.  Eftersom benen varit för trötta för att trycka upp pulsen så kändes kroppen ganska oförstörd. Benen däremot kändes som krossade under en ångvält :)! Resultatlistan visar även tydligt att de normalt snabba inte nödvändigtvis gör bra på den här banan som kräver något helt annat av benen än just snabbhet. Nu vet jag vad som krävs för att köra bra på den här banan, km-långa uppförs- och nerförslöpor :)!   Jag måste även få passa på att tacka Aksel Nielsens fru Jennie för all support och vattenlangning längs banan och min underbart snälla homestay-familj :)!