I fredags bar det av till Italien och årets andra tävling. Dessvärre åkte jag helt själv då ingen kunde följa med mig. De snälla och hjälpsamma arrangörerna kom emellertid och hämtade mig på Milanos flygplats och hotellet som jag bodde på var endast 100m från starten så det gick alldeles lysande. Faktum var att jag kände mig lugn inför loppet med vetskapen om att formen tom antagligen var lite bättre än i Holland. Dessutom fick jag ett mycket varmt välkomnade av både arrangörer och presidenten för Powerman. Själva tävlingen gick i området Lecco, Como. Båda ställena helt fantastiskt vackra som jag gärna återvänder till. Noterbart är även att italienarna är mycket hjälpsamma och de protesterade vilt när jag försökte bära min väska själv som jag är van vid.

Banan var som sagt fantastiskt vacker och cykelsträckan gick i välkända cykelområden vilket även märktes av alla cyklister som fullkomligt invaderade vägarna. Löpsträckorna gick längs med den pittoreska Lecco-sjön. Första löpsträckan på 10km avverkades på ca 36minuter, vilket jag tyckte kändes fort då jag visste att cykelsträckan  minst sagt var krävande :). Nicole Klinger och jag kom loss med ca 1min och efter några snirkliga nerfarter hade jag skapat mig en lucka som jag drygade ut när det började gå uppför. Så var det dags för den betydligt brantare etappen och jag växlade ner till lilla klingan som inte svarade alls. Men så plöstligt trillade den av och hakade i min bakbroms så att den på något sätt fastnade mot hjulet så att hjulet inte alls rullade. Fantastiskt besviken insåg jag att det inte fanns något jag kunde göra mer än att bryta loppet och invänta uppsamlingsbussen och åka med den till målet. Det tog ca 3.5h eftersom vi följde den sista cyklisten. Det var för mig en intressant upplevelse att se dessa cyklister så trötta att de vinglar över hela vägen men ändå envisa som synden och kämpa sig igenom cykelmomentet. Jag brukar få höra att jag är envis men hade jag varit lika trött som de så hade jag nog ändå brutit så all heder till dem.